Volontärernas arbete är av betydelse

Under min resa till Uganda, som jag själv bekostat, bekantar jag mig tillsammans med andra volontärer med Kvinnobankens fältarbete. Vårt mål är att bekanta oss med de projekt vi finansierat och se deras effekter i den lokala vardagen.

Vår grupp har stora förväntningar. I offentligheten lyfts frågan om huruvida utvecklingsbistånd når dit hjälpen behövs som mest regelbundet fram. Vi vill höra mottagarna av hjälpen berätta sina historier och få större kunskap om arbetet i praktiken, så att vi bättre kan informera såväl våra donatorer som volontärer om effekterna av vårt arbete.

Under resan får jag mig en tankeställare. Kvinnors liv är ganska annorlunda här. Få har skor på fötterna. Många är änkor. Det är svårt att få pengarna att räcka till för att gå vardagen att löpa. Barnens skoldräkter är dyra. Två mål mat om dagen är en dröm. Här finns många olika föreställningar. Vår biståndsarbetare är orolig över att bli steril av att köra motorcykel.

Inbördeskriget splittrade Uganda på 90-talet, och människor lever fortfarande i flyktingläger. Det är fint att se att de projekt som finansieras av Kvinnobanken är inriktade på de områden där det är svårt för andra aktörer att verka.

Det viktigaste är att våra små gärningar är av betydelse. Vi får till stånd resultat. Ställningen för de kvinnor vi träffat har stärkts. För första gången har de en ställning

inom det egna samfundet. De har makt. De kan delta i att försörja sin familj. De kan fatta beslut. De har gruppen på sin sida, och löser problem tillsammans.

En kvinna i min ålder berättade att hon aldrig hade föreställt sig att hon skulle tala högt inför andra, stående framför dem. Även kärlekslivet har förbättrats. Nuförtiden sitter de vid samma bord som sina män och diskuterar som jämlikar. En till orsak att fortsätta. Enkvinna i taget.

Text: Minna Varajärvi

Publicerad i Kvinnobankens Årsöversikt 2012.