Skräddarkursen öppnade mina ögon

Nway Nway Latt bor i byn Hta-nee i kommunen Pyapon i sydvästra Myanmar. 21-åringen avbröt skolgången av hälsoskäl strax innan slutprovet i sjätte klass. Även om familjen inte hade ekonomiska problem ville hon bidra till att försörja den.

Hon började sälja betelnötter, bensin och telefonkort till båtfararna som med sina motorbåtar passerade familjens hus i byn Hta-nee. Men Nway Nway Latt visste att hon inte ville arbeta med det resten av livet.

I augusti 2016 gick hon med i Kvinnobankens spargrupp Khit Pyo May (”En modern fröken”) för kvinnor. Hon var yngst av de 15 medlemmarna.

Nway Latt klipper tyg i sitt lilla men trivsamma arbetsrum.

Nway Nway Latt erbjöds en kurs i att tillverka och reparera kläder inne i staden Pyapon, cirka 45 minuter med båt och ytterligare 45 minuter med motorcykel från hembyn. Kursen innebar att hon måste vara borta hemifrån nästan tre månader. Men Nway Nway Latt tvekade inte. Hon tog chansen att vända fram ett nytt blad i sitt liv.

-Jag kunde nog tillverka och reparera kläder, men inte så här bra. Arbetsmetoderna vi lärde oss var mycket systematiska och moderna. Kursen öppnade mina ögon. Jag lärde mig att tillverka traditionella och västerländska kläder för män och kvinnor, skoluniformer, arbetskläder och barnkläder, berättar Nway Nway Latt.

Efter kursen lånade hon 84.000 kyat (63 euro) av spargruppen för att grunda ett företag. Hennes föräldrar var nöjda och byggde en liten affärslokal åt henne framför deras hus.

-Jag har fullt upp. Jag syr fyra till sex klänningar och får 5.500-6.000 kyat (4-4,5 euro) för varje klänning. Dessutom får jag 2.000 kyat (1,5 euro) för paljetter, spets eller färggranna kristalldekorationer. Jag är så glad för att yrkesutbildningen som Kvinnobanken ordnade har tryggat min utkomst för resten av livet. Jag har redan börjat placera avkastningen i guld, Nway Nway Latt klipper tyg i sitt lilla men trivsamma arbetsrum och berättar stolt.

Originaltext: Khin Moe Moe Aung, redigering Kaisa Viljanen
Foto: Myo Thame