Familjebageriet tar sats i slummen

Leriga stigar klyver det täta nätverket bestående av låga hus och skjul. Någon bränner skräp och lukten sticker i näsan. Röda sand dammar vid fötterna i Ugandas huvudstad Kampala.

Bodaboda-taximotorcyklarna svischar förbi, men största delen av människorna promenerar. Det är det billigaste och lättaste sättet att ta sig fram. Nästan hälften av Kampalas 3,5 miljoner invånare försöker klara sig i inofficiella bosättningsområden i utkanten av staden.

I slumområdet i Kawempe tar vi sikte på ett hus som sticker ut. Gården är i tiptop-skick.

Ut ur dörren stiger en blygt leende kvinna, som breder ut en blommig duk på farstun. Runt henne dyker ivriga unga och barn upp. De fnissar och babblar på. Alla har helt tydligt ett uppdrag att sköta. Längst bak kommer en man som blir uppenbart glad över att se oss.

Det är dags träffa mästerbagaren och hennes familj som får stöd av Kvinnobanken och partnerorganisationen Development and Relief Initiative.

”Jag sparar för att skaffa en ugn, eftersom det är utmanande att baka med en kolgrill”, berättar Madina Nabaggala. Med hjälp av sina inkomster har hon kunnat betala sin dotters Hairat Nabatanzis (t.v.) yrkesstudier.

Madina Nabaggala, 43

För några år sedan hörde jag om Kvinnobankens spar- och lånegrupp som skulle grundas i området och hjälpa kvinnor att få egen utkomst. Jag gick med och blev ordförande för gruppen.

Först grundade vi ett gemensamt tvålföretag och via det fick vi alla inkomster. Samtidigt studerade vi bokföring och sparande och fick möjligheten att lyfta små lån för att grunda egna företag.

Under de veckovisa träffarna lär vi oss olika yrkes- och affärsverksamhetskunskaper. Jag ville bli bättre på att baka eftersom jag alltid har tyckt om det.

Jag bakade en första tårtan till min mans födelsedag. Det var en vaniljtårta som alla våra gäster blev förtjusta i.

Jag började få kunder och nu säljer vi som bäst fyra tårtor i veckan. En tårta kostar 35 000 shilling (7,50 euro). Vi lider inte längre brist på något! Jag har kunnat köpa kläder och täcken åt barnen.

Jag tycker att det är väldigt viktigt att en kvinna kan tjäna egna pengar. Då kan hon ta hand om sina barn och själv bestämma vad pengarna används för. Arbetet har gjort mig självständig.

”Jag har börjat göra hushållsarbetet som min fru gjorde förr. Jag lagar till exempel mat och är ett gott exempel för männen i grannskapet”, berättar Hassan Katende.

”Har lärt mig hur man jobbar”: Hassan Katende, 49

Till en början trodde jag inte alls på kvinnoaktiviteter. Med jämna mellanrum dyker det upp någon som lovar ge kvinnor egenmakt men inget händer. Den här platsen är en slum och till slut hamnar vi ändå utanför allt.

Sedan såg jag hur min frus bageri började dra in pengar. Vi kunde äta tre mål mat om dagen och leva mer bekvämt. I slutet av första året fick Madina ta ut alla sina besparingar och hon köpte stekpannor, en kyl med frys och betalade barnens alla skolgångsavgifter.

Nu hjälper jag min fru att baka och vi i familjen har kommit närmare varandra. Det är fantastiskt!

Kvinnogruppen är det bästa som har hänt oss. Det har också lärt mig hur man jobbar. Vi hittar hela tiden på olika sätt att få inkomster. Vi säljer till exempel isglass som vi gör i vår frys.

Jag har lyckats spara till en ny motorcykel och jobbar som taxichaufför.

Vi lär ut om sparande och ekonomiska kunskaper också till våra barn. De har en egen låda där de sparar varje vecka.

Jag är tacksam för att Kvinnobanken stödjer samhällen som behöver det allra mest.

Dessutom är jag tacksam för att ni inte bara gav oss pengar, utan att ni erbjöd information. Jag önskar att det skulle finnas egna spar- och lånegrupper också för män!

Hairat Nabatanzi hjälper sin mamma i bageriföretaget. Samtidigt har hon själv lärt sig att grunda ett eget litet företag.

Hairat Nabatanzi, 18

Orden räcker inte till för att beskriva hur stolt jag är över min mamma. Hon jobbar hårt och jag har lärt mig mycket om företagande av henne.

Också jag har startat ett eget litet företag. Jag tillverkar pumpamjöl som jag säljer framförallt som babymat. Mina egna inkomster får mig att känna mig som en drottning! Jag har kunnat köpa en telefon till mig själv och hjälpa min familj.

Jag spenderar inte alla inkomster utan sparar och investerar en del i till exempel råvaror. Att sälja mjöl är mitt vardagsjobb, helgerna reserverar jag för att ordna evenemang.

Mamma lyfte ett lån från kvinnogruppen så att jag kunde gå en utbildning i eventbranschen. Studierna varade ett år och jag lärde mig till exempel att göra dekorationer.

Nu kan vi utöver tårtor också erbjuda festliga dekorationer! Det känns jättefint.

Jag har ärvt min påhittighet av mamma.

Text: Eija Wallenius
Foto: Antti Yrjönen